Ja.. Som rubriker säger, det är så

mycket mer än bara deppighet. När jag faller ner i en av mina depressioner blir jag inte bara ledsen och deppig, hela jag slutar att fungera. 

- Ångest & oro. Jag kan grubbla, älta och fundera tills det känns som om jag ska gå i tusen bitar.

- Skuldkänslor, skam & dåligt självförtroende. Jag känner mig värdelös. Jag känner det som att jag inte gör någonting rätt, är till besvär och som att allting är mitt fel.

- Sömnproblem. Oftast i form av insomningssvårigheter, men även mardrömmar och flera uppvaknanden varje natt.

- Koncentrationssvårigheter. Omöjligt att fokusera på saker. Att läsa och se filmer är i princip omöjligt, jag tappar bort mig och förstår ingenting av vad jag sett/läst. Jag har även svårt att lyssna när folk pratar, i synnerhet om jag pratar med flera samtidigt.

- Minnesstörningar. Inte mycket att säga här. Jag blir fullkomligt lost och glömmer allt möjligt. Även självklara saker som att duscha och äta lunch. Det enda jag aldrig tycks glömma är min älskade dotter.

- Kroppsliga symptom. I mitt fall mycket värk i axlar och nacke. Magproblem. Extrem trötthet och utmattning. Trötthetrn går inte att vila bort hur mycket jag än sover.

Självklart ser det olika ut hos olika personer, men ungefär såhär brukar det yttra sig hos mig..

Insättningssymptomen har lindrats lite senaste dagarna sedan jag började

med nya medicinerna för en vecka sedan. Idag var det dags att trappa upp en utav medicinern, så vi får se om insättningssymptomen kommer tillbaka med full kraft eller om jag klarar mig lindrigt undan. 

Några av insättningssymptomen jag märkt av hitills är följande:

- Yrsel

- Huvudvärk

- Sömnproblem (värre än vanligt..)

- Dimsyn (första dagarna.)

- Illamående & minskad aptit.

- Tandgnissling på nätterna.

- Allmänt rastlös/ångestladdad i kroppen.

- Gäspningar.

- Svettningar.

Flera av biverkningarna finns med på både medicinerna så det är lite svårt att veta vilken som orsakar vad. Tack och lov brukar många av biverkningarna lindras/gå över efter en tid.

Plötsligt händer det.

Jag lyckades idag med att ta mig iväg till gymmet för ett träningspass. Jag vaknade hyggligt utvilad i morse (och med mindre känningar av biverkningar från medicinerna)  och kände att idag kanske det kan vara möjligt. Efter att ha peppat mig själv halva dagen mentalt (och suttit i soffan och stirrat in i väggen en timme innan..) Så packade jag gymväskan och cyklade iväg till gymmet innan det var dags att hämta skrutt. Det var tungt och det krävdes en jävla vilkestyrka för att ta sig över den där förbannade tröskeln, men jag gjorde det! Första gympasset på flera månader. Efteråt var jag lagom slutkörd både fysiskt och psykiskt, men ändå jävligt nöjd och stolt. Med tanke på att det vissa dagar är

nästintilö omöjligt att ta sig för såna "självklara" saker som att ta på sig kläder, duscha och äta så var det här stort för mig just nu. 

http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Mer-om/Motion-som-medicin-mot-psykisk-ohalsa/